Bass Cowper

Vi jobbar för att höja kattens status. Vi vill att alla liv ska vara lika

värda, att alla katter ska ha samma rätt till goda liv i människans

närhet. Vi har själva katter som ligger och myser i vår soffa.

Katter som äter näringsriktig mat, katter som får något extra gott

på sina födelsedagar. Katter som får kärlek, som är trygga och som

får veterinärvård när de blir sjuka, som blir vaccinerade, märkta,

kastrerade och försäkrade.

Men det finns en annan verklighet.

Det finns många katter som inte har någon soffa att sova i, katter

som aldrig blir älskade, som får äta det som de hittar i soptunnor

och sådant de kan fånga själva. Katter som ingen bryr sig om att de

är födda ens en gång. Katter som är rädda, sjuka och som förökar sig

utan att någon tar notis om det. Katter som fryser, som svälter och

som får skador som aldrig läker.

En sådan katt var lilla Bass. Lilla Bass hade otur i livet, hon föddes till en tillvaro där hon fick kämpa hela livet.

Sitt korta lilla liv… Hon var ständigt hungrig. Vatten drack hon ur smutsiga vattensamlingar. En och annan råtta

knep hon, men det innebar att hon fick svåra maskangrepp. Lilla Bass hade en fantastiskt vacker päls, från

början. Hon var blänkande svart med vita tassar och lite vitt i ansiktet. Pälsen var lång och mjuk och hon hade

en ståtlig plymsvans.

Lilla Bass föddes inne på SSAB-området i Luleå. Vi vet inte om hennes mamma lever och vi vet inte om hon har

några syskon. Det vi vet är att hon tillslut försökte få hjälp, och några snälla människor som jobbar på SSAB

observerade en svart och grå liten varelse som såg ut att behöva hjälp. De kunde till slut ta fast henne och hon

placerades i en kartong och fick åka till ett av Kattakutens stödhem. Hon fick börja äta lite och verkade nöjd

med att få en egen matskål och en egen vattenskål. Till och med en egen toalett!

Stödmatte förstod dock genast att något var på tok med svansen på Bass. Eftersom Bass inte var van vid

mänsklig kontakt var hon mycket rädd och fräsig. Det visade sig att svansen var skadad och att hennes päls var

en enda stor tova. Hon fick komma till veterinären, och blev undersökt. Under en enda stor pälsklump fanns en

liten ynklig kisse. En kisse som var helt uttorkad och huden var så torr att det inte gick att raka bort den stora

heltäckande pälsklumpen. Huden gick sönder. Pälsen var så smutsig och tovig att man inte såg att kisse Bass

faktiskt var svart och vit. Svansen var bara som en torr pinne. Alla vi som tagit Bass till våra hjärtan, var

förtvivlade. Prognosen för kissen var mycket dålig och tillsammans med veterinären tog vi det smärtsamma

beslutet att låta Bass få somna in. Hon fick vandra över regnbågsbron, endast ett halvt år gammal. Nu fick hon

slippa all den smärta som hon fått uppleva i sitt korta liv. Hjälpen kom tyvärr försent och det här var det enda vi

kunde göra för att hjälpa henne att få frid.

Det är så orättvist, varför fick inte den här lilla kissen uppleva att vara älskad, mer än den absolut sista dagen i

livet? Varför fick hon inte vara en kisse som fick värme, kärlek och lite extra godsaker på sin födelsedag?

Låt Bass tragiska levnadsöde ge oss ytterligare kraft att rädda små liv, innan det är försent!